Botniabanan, Artificiell Frysning av Finkornig Jord

En tendens i dagens anläggningsbyggande är ökade krav på kvalitet, kortare byggtid, och minskad omgivningspåverkan. Frysning av jord är en naturmiljövänlig metod som internationellt stadigt ökar i omfattning. Metoden används i huvudsak för att stabiliseraoch hydrauliskt täta jord.

Exempel på nyligen genomförda projekt i Norden är förutom Botniabanan, se Figur 1, den frysta konstruktionen invid Stranneberget; dagvattenprojekt intill Centralstationen i Oslo, tunneln genom Hallandsåsen, tunnlari Södra länken i Stockholm, Älvsjötunneln.

Utvecklingsprojektet är en uppföljning av forskningsarbete på avd Jord-och Bergmekanik, KTH för Botniabanans frysområde som 2009 resulterade i en doktorsexamen för Teddy Johansson.Resultaten visade bland annat att den tinade Botniajorden aggregerade och bildade en mer ”grovkornig” jord efter tining och fick på så sätt andra egenskaper än vad den finkorniga jorden haft innan frysning. Laboratorieförsöken indikerade också att sättningarnas storlek för det tinade Stranneområdet skulle bli c:a 70-80 cm, medan vetenskapliga artiklar visadepå sättningar varierande mellan 0,7 m och 3,7 m.

Syftet med utvecklingsprojektet är att bland annat följa upp de prognoser som utvecklades i laboratoriemiljö, för att se om, dessa kan utgöra underlag för korrekta sättningsprognoser. Dessutom är syftet att undersöka om den tinade jorden bibehållit sina ändrade egenskaper som den erhöll i frys-tiningsförsöken i laboratoriemiljön.Uppföljningen av det tinande området är världsunikt, ingen annan stans har ett område som stabiliserats och tätats genom artificiell frysning följts upp.